Stjålne øyeblikk og hvite løgner
Du sier til henne at vi ikke har noe kontakt. Men du lyver jo. Det vet jeg, og det vet du. Og jeg tror faktisk hun også vet det. Sånn innerst inne. At vi ligger sammen. Det er vondt å lyve. Man vender seg litt for lett til det.
Det er ekstra vondt på merkedager. På bursdagen din, og på julaften. På bursdagen min, 17. mai og i påsken. På sommeren når du skal på hytta, og dere skal sitte rundt det hvitmalte utebordet med de fire stolene rundt. Alle stolene har blårutete puter, og alle er opptatt.
Det hender jeg stjeler et øyeblikk. Jeg hører en spinkel stemme i bakgrunnen, når jeg snakker med deg på telefonen. “Mamma – Kan ikke du hjelpe meg med denne?” Du svarer det lille vesnet med din mest tålmodige stemme – før du bryter ut i at du må skynde deg å snu pannekaken. De små spiser pannekaker med blåbærsyltetøy på. Og i morgen skal dere fiske krabber. Og plukke villbringebær.
Jeg tror du lyver for meg også. Sier du vil jeg skal komme meg videre.
Jeg lyver nok litt jeg også. Mest av alt for meg selv.
Hemmeligheter
Vi setter oss ned. Uten et ord. Sånn som så mange ganger før, du bestiller et glass vin og jeg en kopp te. Og selv om vi begge vil, mer enn noe annet, så står det skrevet i pannen at man vekker en angst når man svekker en annen.
Vi har blitt som dem. Noen titter på oss. Er det min tanke hun ser, eller dine røde kinn som avslører mer? Vi har blitt som dem, som aldri får bli. Som sitter stille på en kafe. Ingen får jo se at en er gift og en er fri.
Når jeg går derifra, og du holder igjen. Så vet vi begge to at det er sånn her det går når man har hemmeligheter har.
Når jeg går derifra, uten ett ord. Så vet vi begge to..
Dette er Melissa Horn. Og dette er meg og Alva.
JEG ER EGENTLIG EN DANSER
KAPITTEL 4: DET ENKLE ER OFTE DET BESTE
- Hm.. Lurer på hva du har lyst til å gjøre?, skriver hun.
- Vi kan jo gå en tur? Eller vi kan drikke vin på en brun pub? Vi kan se en film? Kanskje vi skal skravle litt hos meg? Kan ikke du bestemme, sier jeg.
- Jeg lurer på hva du har aller mest lyst til, skriver hun.
- Jeg har aller mest lyst til å ligge inntil deg, svarer jeg.
- Skal vi bare gjøre det da? Svarer hun.
- Ja, kanskje vi bare skal gjøre det, svarer jeg.
Også gjorde vi det..
JEG ER EGENTLIG EN DANSER
KAPITTEL 3: TOYS
Jeg kjenner jeg er støl i skuldrene og lårene. Halsen er vond, og nesa er fortsatt tett. Underlivsbenet er sårt. Jeg føler meg plutselig ensom.
Og med ett forstår jeg at jeg aldri kommer til å få det jeg trenger av henne.
JEG ER EGENTLIG EN DANSER
KAPITTEL 2: DET ER IKKE ALLTID TING BLIR SOM EN TENKER SEG
Alva drar meg forsiktig inntil seg. Leppene hennes berører mine forsiktig. Det føles som i en pardans. Og hun fører. Jeg følger tungen og leppene. Jeg liker hvordan hun smaker.
- Så fin du er, sier Alva.
Jeg føler meg fin med henne. Kroppen til Alva er myk som fløyel og jeg får ikke nok av den. Når jeg lukker øynene hardt, kan jeg høre pusten og stemmen hennes. Mens fingrene mine møter hverandre inne i henne, minner pusten hennes mest om et damplokmotiv som sakte, men sikkert nærmer seg en endestasjon. Hun gjør meg ivrig.
Og når vi tilslutt ligger der nakne og utmattet, med ben og armer sammenflettet i hverandre, sier hun plutselig:
“Og jeg som hadde planer om å beholde trusa på..”
- Det er ikke alltid ting blir som en tenker seg, hvisker jeg. Og kryper inntil den varme kroppen hennes.
Jag är en sån som bara vill ligga med dej
Jag är en sån som bara vill ligga med dej.
Jag är en sån som bara vill ligga med dej, bara ligga med dej.
Det är min enda avsikt.
Jag vil ligga med dej för att komma riktigt nära, med din hud och din mun och alla dina händer och all längtan du drar på, ligga med all din tomhet och uppgivenhet, den där känslan av att allt ändå är helt meningslöst.
Jag vill ligga med alla dina gamla somrar och dina osorterade minnen, som fotografier i stora högar, ligga mej igenom din ängsliga barndom, alla de obegripligt tunga hinder som du snorigt fått forcera, med dina underarmar och alla dina ensamma kvällar i livet, jag vill ligga med din rädsla för att bara dö från jorden eller inte få några barn eller att ena bröstvårtan ska kika fram när du har tajt linne, jag vill ligga mej igenom all din solkiga längtan, alla svåra beslut, all hopplöshet och trötta himlar som hamrat sönder eftermiddagarna bakom persiennen i ditt flickrum, alla resor och bedövade stunder i togkupéer, uttittad av såna som aldrig sett dej.
Jag vill ligga med dina gamla bortkliade myggbett, dina hoppfulla skolstarter, ligga mej igenom din trötta gamla källare full av nötta affischer och brev skrivna med starlethandstil, dina brevvänner, trappuppgångar, körsamlingar, lessnader, höstar, tysta söndagar och overkliga förnimmelser av på avstånd glimmande fönsterrutor, blänk i parkerade bilar och suset från vägarna runt omkring staden, av livet som pågår någon helt annanstans.
Varenda muskel i din kropp, varenda fräken, varenda solglimt och varenda stund du väntat ut, varenda plats du besökt, vartenda ögonblick du varit i, vartenda liv du levt -vil jag ligga med.
Jag är en sån som bara vill ligga med dej.
Av Fredrik Lindström
JEG ER EGENTLIG EN DANSER
KAPITTEL 1: LYKKE TIL VIDERE
Det er nøyaktig en måned siden sist vi pratet. En fryktelig lang måned.
” Hei! Jeg har tenkt litt i helga, og kommet fram til at det ikke er så lurt at vi skriver meldinger til hverandre. Lykke til videre!” Skrev hun virkelig det? Lykke til videre.
Alva er 40 somre, hun er kortklipt, ujålete og hun har isblå øyne. Øynene hennes er mandelformede og litt dyptsittende, og hun har smilerynker på sidene. Hun er av typen som smiler med øynene. Hun har en tatovering på overarmen, som jeg er usikker på om er en tribal eller bare en bord. Tatoveringen kler henne. Jeg kan se for meg den solbrune overarmen. Alva har en fin balanse mellom det feminine og det maskuline. Alva har det meste, og hun ønsker meg lykke til videre.
Som kontrast til hennes isblå smilende øyne, er øynene mine brune og store. De er ikke fult så smilende, og de ser mer overrasket ut.
- Har du lyst på litt vin, sier jeg.
- Jeg kjører egentlig, men kanskje et lite et.
Jeg merker at jeg blir klam i hendene, og at ordene som kommer ut av munnen er nervøse og fomlende. Vi snakker løst og fast om vær og vind, som hun ville kalt det. Jeg merker at Alva også er nervøs. Hun ser bort, og unngår øyekontakt. Plutselig ser hun ned på hånden sin. Jeg tar forsiktig borti den, mens det iler gjennom hele kroppen min.
